Tjänsteanteckningar kan göras om allt möjligt, t.ex.:

• en parts/ombud justering av yrkanden eller grunder,
• begäran om anstånd,
• bekräftelse att en stämning, kallelse eller annan handling kommit personen tillhanda,
• annat som framkommer vid kontakt med parter/ombud per telefon eller på annat sätt.

Justeringar ska inte göras på en urkund utan kontakt med dess författare, men uppenbara räknefel, skrivfel, felaktiga hänvisningar o.dyl. borde kunna korrigeras (eller i vart fall markeras) av domstolen, i vart fall med blyerts, även utan kontakt med författaren. Allt för främja målets/ärendets smidiga handläggning och för att undvika missförstånd, detta särskilt om motparten saknar ombud.

En tjänsteanteckning innehåller lämpligen:

• domstol,
• datum,
• själva tjänsteanteckningen,
• författarens namn och vid behov titel/funktion.

(Om en handling justeras på flera ställen räcker det oftast att skriva ut all formell information på ett ställe. Vid övriga anteckningar räcker det med initialer.)

Tjänsteanteckningar kan göras i Vera i Händelser (f.d. dagboken), för hand på en handling eller i ett särskilt upprättat dokument i Vera. Följande tumregler kan beaktas:

• I Vera/Händelser är det lämpligt att anteckna anstånd och andra uppgifter som man typiskt sett har nytta av att snabbt kunna se via datorn. Att någon mottagit en handling ska även registreras via dokumentet/avgörandet i Vera om det är aktuellt.
• På en befintlig inlaga (med arkivbeständigt bläck) är det lämpligt att anteckna justeringar som parten/ombudet gör som avser just den inlagan; stryk helt enkelt den felaktiga siffran eller felskrivningen och ersätt med rätt uppgift, eller anteckna i marginalen det klargörande som parten/ombudet gjort t.ex. per telefon.
• Ett särskilt upprättat dokument i Vera behövs i regel bara om tjänsteanteckningen t.ex. sammanfattar en parts hela talan eller inställning, eller om en person annars har väldigt mycket att framföra som inte lämpligen pressas in i Händelser eller på en handling.

I samtliga fall gäller att en tjänsteanteckning av betydelse bör kommuniceras med parterna och den som annars berörs. Även detta bör påverka valet av plats för anteckningen; enklare anteckningar som främst rör handläggningen kan göras i Händelser, medan viktigare anteckningar rörande saken bör göras på den handling där uppgiften hör hemma (vilket kan innebära att handlingen sen ska skickas till parterna på nytt) eller i ett särskilt dokument.

EJ KLAR!

Skillnad på målsamband i Vera och kumulation enligt RB 14 kap.

Olika former för samordning;

• fullständig ”absorption” då ena akten/målnumret makuleras eller (med eller utan formellt stöd) avskrivs,
• kumulation till aktbilagering i en akt men flera målnummer,
• kumulation och således gemensam muf och huf men med skilda akter/aktbilageringar,
• samordning så att målen handläggs i ett sammanhang t.ex. med gemensam muf och huf, men formellt ingen kumulation.

Längst ner till höger på åtgärdsbladet ska jurist (eller dosek, om tillfälle ges) ange vilka aktbilagor som innehåller:

• uppgifter som kan omfattas av sekretess; dessa handlingar bör förvaras i avdelningens kassaskåp, och kan även förses med en uttrycklig sekretessmarkering och hänvisning till relevant sekretessbestämmelse,
• fullmakter, registreringsbevis, registerutdrag, personbevis, samt protokoll eller beslut som utvisar firmateckningsrätt eller annan rätt att företräda en aktör i processen,
• rättshjälp; även beslut om avslag kan anges,
• bevisuppgifter, om inte detta i stället fylls i på en blankett för huf-plan,
• rättens sammansättning (se nedan), om inte detta i stället fylls i på en blankett för huf-plan,
• förelägganden enligt RB 42:15 eller 42:15 a.

För regler om rättens sammansättning, se främst:

• RB 1:3, ensam domare är huvudregeln i mål (detsamma gäller i ärenden, se nedan), gäller särskilt beslut under handläggningen och domar på handlingarna,
• RB 1:3 a st 1, tre domare vid huvudförhandling i tvistemål utom familjemål,
• RB 1:3 a st 2, ensam domare vid förenklad huvudförhandling i tvistemål,
• RB 1:3 a st 3, ensam domare vid huvudförhandling i tvistemål om det med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är tillräckligt,
• (RB 1:3 b, brottmål)
• RB 1:3 c, tre domare även vid beslut under handläggningen och domar på handlingarna om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet,
• RB 1:3 d, ensam domare i FT-mål,
• 3 § ÄL, ensam domare i domstolsärenden i allmänhet; eller tre domare om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet,

• ÄktB 14:17, en domare och tre nämndemän i äktenskapsmål och mål om underhåll till make (ej klander av bodelning); dock ensam domare enligt RB 1:3 a st 2 eller 3,
• ÄktB 18:4 a, en domare i ärenden enligt äktenskapsbalken; dock en domare och tre nämnde¬män om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet,
• 27 § SamboL, en domare i ärenden enligt sambolagen; dock en domare och tre nämndemän om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet,
• FB 6:21 st 2 och ÄL 3 §, ensam domare i ärende om utdömande av vite enligt FB 6:21; eller tre domare om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet,
• FB 20:1 st 1, en domare och tre nämndemän i mål om faderskap, föräldraskap, vårdnad, boende, umgänge och underhåll till barn; dock ensam domare enligt RB 1:3 a st 2 eller 3,
• FB 20:1 st 2, en domare i ärenden enligt föräldrabalken (utom FB 6:21, se ovan); dock en domare och tre nämndemän om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet,
• FB 21:12, en domare och tre nämndemän i verkställighetsärende enligt FB 21 kap; dock ensam domare om parterna samtycker till det eller ärendet är av enkel beskaffenhet,
• 21 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, Haag-ärenden, hänvisar till FB 21:12.

Handledningsförfattaren ser – såvitt jag minns i linje med Lindskog i dennes avhandling om kvittning – en poäng i att skilja på:

• en vanlig bestridandegrund,
• en kvittningsinvändning (dvs. kvittning påstås tidigare ha skett),
• ett kvittningsyrkande (dvs. ett bestridande på den grunden att avräkning nu ska göras av en motfordran; om motfordran är klar och förfallen prövas materiellt i processen), samt
• ett (kvittnings-) genkäromål.

Se Lindskogs bok om kvittning, samt jfr Ekelöf II § 15 II 2 B a).

En hänvisning till en kvittningsförklaring är ett bestridande på den grunden att kvittning tidigare har skett genom en kvittningsförklaring med stöd av en klar och förfallen motfordran. I princip är detta ett bestridande på den grunden att fordran redan har betalats, men genom kvittning i stället för genom överföring av medel.

En invändning om kvittning (kallas ”kvittningsinvändning” av t.ex. Ekelöf, och kallas ibland ”kvittningsyrkande”) är ett yrkande om att en fordran svaranden har på käranden ska avräknas kärandens fordran på svaranden (som svaranden i sin tur kan bestrida eller vitsorda; om svaranden bestrider huvudfordran är kvittningsyrkandet i regel andrahandsgrunden för bestridandet). Ett kvittningsyrkande är dock en del av svarandens bestridande och kan därför alltid tas upp i målet. Om rättskraften i detta fall, se RB 17:11 st 2, samt även Ekelöf.

Ett genkäromål (som ibland också kallas ”kvittningsyrkande”) är i formell mening ett separat mål, men får enligt RB 14:3 kumuleras med huvudmålet vilket i regel sker formlöst (se RB 10:14 för forum). Genkäranden/huvudsvaranden måste dock betala ansökningsavgift och i övrigt uppfylla alla krav på en stämningsansökan. Tingsrätten ska därefter besluta om och utfärda stämning på gensvaranden/huvudkäranden.

Se numera NJA 2018 s. 667 pp. 7-9 som klargjort hur HD anser att terminologin bör lyda.

Om fordringar står mot varandra ska domstolen i sitt domslut förordna om avräkning. I min mening bör domslutet författas t.ex. som följer: ”Tingsrätten förpliktar B att till A betala 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 2008 till dess full betalning sker. B har dock rätt att avräkna 50 000 kr jämte upplupen ränta på detta belopp enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 2009 till och med den XX.” (Per vilken dag avräkning ska ske är en juridisk bedömning, men Lindskog verkar mena att dagen då kvittningen framställdes är den rätta tidpunkten.)

Ett särskilt uppsatt avgörande har formen som en dom, dvs. med ”DOM” (eller ”DELDOM” etc.) i sidhuvudet, parter och ombud på första sidan samt domslutet omedelbart därefter (detta är fast praxis och får anses framgå av RB 17:7). I vissa fall får en dom utfärdas i förenklad form (RB 17:8 och 22 § förordningen [1996:271] om mål och ärenden i allmän domstol), främst tredskodom och dom grundad på svarandens medgivande, men även en sådan dom anses särskilt uppsatt. Det finns inget hinder mot att upprätta även ett beslut under rättegång eller slutligt beslut som särskilt uppsatt, men det behövs i regel bara då den tvistiga fråga är av särskild dignitet och omfattning, t.ex. då den avgjorts i tresits. Alla andra sätt att upprätta ett avgörande (t.ex. i protokoll eller tecknat på handling) ger ett avgörande som inte är särskilt uppsatt. I ett ärende som handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden skall ett slutligt beslut sättas upp särskilt eller tas in i ett protokoll, om beslutet går en part emot (23 § förordningen [1996:271] om mål och ärenden i allmän domstol), vilket får anses får anses vara en lämplig princip även för mål.

I princip är det alltså som följer i tvistemål:

• Dom (oavsett typ av dom) — Särskilt uppsatt
• Dom i förenklad form — Särskilt uppsatt
• Beslut med domens form — Särskilt uppsatt
• Beslut i handläggningsprotokoll — Ej särskilt uppsatt
• Beslut i mötesprotokoll — Ej särskilt uppsatt
• Beslut i föreläggande/skrivelse/etc. — Ej särskilt uppsatt
• Beslut stämplat/tecknat på handling — Ej särskilt uppsatt
• Beslut skrivet i Händelser i Vera — Ej särskilt uppsatt