Interna länkar:
En förutsättning för att påbörja handläggningen av de allra flesta tvistemål och ärenden är att en ansökningsavgift har betalats. Avgiften är, fr.o.m. den 1 juli 2014, 900 kr för allmänna domstolsärenden, familjemål och FT-mål, medan avgiften är 2800 kr för ordinarie tvistemål m.m. Betalas inte avgiften trots föreläggande därom ska ansökan avvisas (slutligt beslut, ej särskilt uppsatt, i handläggningsprotokoll). OBS att om käranden kan lida rättsförlust om talan avvisas (t.ex. vid preskriptions- eller klanderfrist) måste föreläggandet att betala avgiften delges! I övriga fall behövs inte delgivning. Se RB 42:3–4, ÄL 9–10 §§, och förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.
När ett mål överlämnas till tingsrätt från Kronofogdemyndigheten utgår, fr.o.m. den 1 juli 2014, en tilläggsavgift, utöver ansökningsavgiften vid KFM på 300 kr. Tilläggsavgiften är 600 kr för FT-mål och 2500 kr för ordinarie tvistemål m.m. Betalas inte avgiften trots föreläggande därom ska ansökan avvisas (slutligt beslut, ej särskilt uppsatt, i handläggningsprotokoll) och om ett utslag har meddelats ska det samtidigt undanröjas. Se 20 § 2 st och 61 a § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 1 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna, och 2 § förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.
Om ett mål börjat handläggas enligt reglerna för FT-mål (RB 1:3 d) så tas ingen ny, ytterligare, avgift ut om målet enligt rättens beslut ska handläggas enligt andra bestämmelser, vilket får förmodas avse om målet senare börjar handläggas som ett ordinarie T-mål. Se förordning (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna, Bilagan, sist under Kategori A: ” För ett tvistemål där 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken tillämpas tas ingen ny avgift ut om målet enligt rättens beslut ska handläggas enligt andra bestämmelser.” [Jag vet, det dummaste stället att gömma en regel, någonsin.]
Om käranden ansöker om rättshjälp i samband med ansökan ska rättshjälpsansökan först prövas, därom se rättshjälpslagen (1996:1619) och Domstolsverkets handbok om rättshjälp. Bifall till rättshjälp tecknas i regel i särskilt beslutsfält på ansökningshandlingen. Avslag på ansökan om rättshjälp sätts i regel upp i ett protokoll (beslut under rättegång i handläggningsprotokoll). Om käranden beviljas rättshjälp (eller om denne redan har beviljats rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten) befrias denne från kravet att betala ansökningsavgift. Om rättshjälp däremot inte beviljas ska käranden föreläggas att betala ansökningsavgiften (se nedan). Se 19 § RhjL.
Det händer att käranden betalar ansökningsavgift och ansöker om rättshjälp, detta för att snabba upp handläggningen utifall att tingsrätten nekar rättshjälp. I dessa fall torde det vara möjligt att, genom beslut av domare, återbetala ansökningsavgiften om rättshjälp beviljas.
(De aktbilagor som rör rättshjälp indexeras lämpligen längst ner till höger på åtgärdsbladet; se om Handlingar av särskilt intresse, avsnitt 5.3.)
Vissa mål och ärendetyper är befriade från skyldighet att betala ansökningsavgift, t.ex. ansökan om verkställighet av umgänge enligt FB 21 kap samt verkställighet av utländskt vårdnadsavgörande (dvs. överflyttning av barn enligt 1980 års Haagkonvention). Se Domstolsverkets ärendehandbok
När ett ärende överlämnas till tingsrätt på grund av ett överklagande utgår ingen avgift. Detta gäller t.ex. beslut av Lantmäteriet/Inskrivningsmyndigheten (avd 4), Överförmyndaren (avd 1) och Kronofogdemyndigheten (Nacka tingsrätt). Detsamma gäller när någon begärt rättens prövning av Åklagarmyndighetens beslut om besöksförbud.
Fråga kan uppkomma om ett mål rätteligen är ett enda eller flera mål, vid behov med beaktande av reglerna om kumulation i 14 kap. RB, om då ett eller flera mål ska registreras i domstolens system, och hur många avgifter som i så fall ska betalas. Målbegreppet i RB är inte helt tydligt, men utgångspunkten är att en (1) avgift ska betalas för ett (1) mål. Beträffande RB 14 kap. är min uppfattning att kumulation enligt reglerna i det kapitlet kommer i fråga först när det faktiskt finns flera mål att sedan handlägga gemensamt. ”Flera mål” betyder enligt min uppfattning i princip att flera ansökningsavgifter ska betalas. Däremot betyder ”flera mål” inte med nödvändighet att flera målnummer ska läggas upp, utan det varierar beroende på; se exempel nedan. Vidare kan nämnas att domstolen kan lägga upp ett ytterligare mål(nummer) rent pro forma, och den enda händelsen i mål 2 är ett beslut om kumulation med mål 1 och en notering att alla handlingar m.m. finns i mål 1; när mål 1 avslutas upprättas ett gemensamt avgörande med mål 2. Min uppfattning är att NJA 2017 s. 68 endast har betydelse för mål som överlämnats från KFM; då kan situationer uppstå att flera mål skapas vid tingsrätt men käranden endast måste betala en (1) tilläggsavgift, och alltså inte en avgift per mål vid tingsrätten. (Minns även de särskilda reglerna om kumulation i vissa familjemål, som berörs i avsnitt 2.13.)
| Exempel | Antal mål | Kommentar |
|---|---|---|
| A stämmer B ang. en fordran. | 1 | - |
| A stämmer B ang. flera fordringar. | 1* | RB 14:1 kumulation ska ske, eftersom käromålen stöder sig på väsentligen samma grund. I strikt mening är detta egentligen två/flera mål, MEN här böjer jag mig för fast praxis att man kör det i ett målnummer med en avgift. – *DOCK, om fordran 1 är ett skuldebrev och fordran 2 t.ex. ett skadestånd, och de knappast kan sägas ha ens väsentligen samma grund, då bör det bli två målnummer med två avgifter. |
| A har stämt B, varefter B ansöker om genstämning mot A. | 2_avgifter, 1 målnr* | RB 14:3 kumulation ska ske, och det rör sig helt klart i formell mening om två mål som kumuleras. Svaranden som ansöker om genstämning måste även betala ansökningsavgift (dock inte om det endast är ett kvittningsyrkande och inte en genstämning, men då är det heller inte fråga om kumulation utan bara en bestridandegrund). – *MEN, enligt fast praxis behöver man inte lägga upp ett separat målnummer för genkäromålet, troligen eftersom det i princip aldrig blir fråga om att bryta ut det eller hantera det särskilt. Det är dock inte fel att lägga upp ett nytt målnummer för genkäromålet. |
| A stämmer B och C ang. en fordran; B och C är solidariskt ansvariga direkt, pga. borgen el.dyl. | 1 | RB 14:2 kumulation ska ske, eftersom käromålen stöder sig på väsentligen samma grund. I strikt mening är detta egentligen två mål, MEN här böjer jag mig för fast praxis att man kör det i ett målnummer med en avgift. |
| A och B stämmer C ang. en fordran enligt ett avtal där alla tre är parter. | 2 | RB 14:2 kumulation ska ske, om käromålen kan anses stödja sig på väsentligen samma grund. Om A:s och B:s anspråk har (väsentligen) samma grund eller inte måste bedömas från fall till fall. I strikt mening är detta alltid två mål (och fråga är endast om de ska kumuleras), och här är jag väldigt obenägen att hantera dem som ett enda mål med en enda avgift. |
| A och B stämmer C ang. en fordran grundat i ett gemen-samt händelseförlopp. | 2 | RB 14:2 kumulation ska ske, om käromålen kan anses stödja sig på väsentligen samma grund. Min uppfattning är dock att det sällan kan anses vara ens väsentligen samma grund (A och B har helt enkelt olika anspråk, även om upprinnelsen är densamma), varför jag brukar kumulera med stöd av RB 14:6 i stället; men då är det alltså helt klart två mål, med två avgifter, som jag därefter kumulerar. |
| A har stämt B, varefter C väcker en talan mot A och/eller B. | 2* | RB 14:4 kumulation ska ske, om C:s anspråk gäller samma sak som A:s och B:s tvist gäller, och om C vill att målen ska kumuleras. C:s anspråk läggs upp som ett nytt mål, varefter kumulation kan beslutas. – *I linje med hanteringen av genkäromål (ovan) är det dock inte galet fel att låta C:s handlingar tas in i det första målet, men i formell mening är det två mål och C ska alltid betala avgift. |
| A har stämt B, varefter B väcker talan mot C om regress, eller C vill väcka regresstalan mot A/B. | 2* | RB 14:5 kumulation ska ske, om anspråk i relation till C är ett återgångskrav el.dyl. Detta anspråk läggs upp som ett nytt mål, varefter kumulation kan beslutas. – *I linje med hanteringen av genkäromål (ovan) är det dock inte galet fel att låta handlingar avseende denna regress tas in i det första målet, men i formell mening är det två mål och den som väcker det nya anspråket ska alltid betala avgift. |
| A och B stämmer C och D ang. fel i fastighet. | 1 | Principerna om nödvändig processgemenskap gör att talan om t.ex. fel i fastighet alltid måste föras av samtliga delägare i fastigheten, mot samtliga tidigare delägare i fastigheten (eller vice versa, beroende på talan). Det blir därför alltid ett enda mål, och reglerna om kumulation aktualiseras aldrig. |
| A (och ev. B, C…) stämmer X (och ev. Y, Z…) ang. klander av arvskifte. | 1 | Principerna om nödvändig processgemenskap (typ) gör att talan om t.ex. klander av arvskifte alltid måste föras så att samtliga dödsbodelägare blir parter i målet, som kärande eller som svarande. Det blir därför alltid ett enda mål, och reglerna om kumulation aktualiseras aldrig. |
| A (och ev. B, C…) stämmer X (och ev. Y, Z…) ang. klander/ogiltighet/tolkning av testamente. | 1 | Principerna om nödvändig processgemenskap (typ) gör att talan om t.ex. klander/ogiltighet/tolkning av testamente alltid blir ett enda mål, oavsett hur många som stämmer hur många. (Till skillnad från klander av arvskifte måste dock inte alla berörda vara part i målet.) Det blir därför alltid ett enda mål, och reglerna om kumulation aktualiseras aldrig. (Om A och B båda väcker varsin talan separat blir det dock givetvis flera mål.) |
| A och B stämmer bolaget C, ang. klander av ett stämmobeslut. | 2…* | Klander av stämmobeslut är i sig alltid en fastställelsetalan. RB 14:2 kumulation ska ske, om käromålen kan anses stödja sig på väsentligen samma grund. Om A:s och B:s anspråk har (väsentligen) samma grund eller inte måste bedömas från fall till fall. – *I strikt mening är detta alltid två mål (och fråga är endast om de ska kumuleras), men den omständigheten att det rör sig om en fastställelsetalan, och att domen i vilket fall kommer gälla avseende alla aktieägare (eller medlemmar i en förening), gör mig mindre kategorisk i denna bedömning. |
| A (och ev. B, C…) stämmer X (och ev. Y, Z…) ang. något rörande juridiska personen Q, och ena sidan påstås enligt gällande rätt i detta läge tala/svara för Q. | 1 | I ytterst speciella fall, t.ex. under en juridisk persons bildande (ABL 2:25, se NJA 2009 s. 646), blir flera personer någon sorts ställföreträdare för ett rättssubjekt som ännu inte finns (men t.ex. är under bildande). Som jag uppfattat det blir denna eventuella mångfald av företrädare för subjektet under bildande en konsekvens av särskilda regler om partshabilitet och ställföreträdarskap i dess vidaste mening, inte om kumulation av (flera) mål. |
(Se även Partsställning nedan beträffande partsbehörighet och processbehörighet.)
Markera om det för en fysisk person som kärande finns angivet personnummer samt om det har givits in personbevis, annat jämförbart utdrag ur folkbokföringen, utländska identitetshandlingar, kopior av pass el dyl. Käranden är i princip skyldig att ge in sådant, men domstolen kan kontrollera mycket av detta via Infotorg eller Navet (via Vera), vilket vi i regel gör (bör aktbilageras, se nedan). Man kan dock förelägga parten att ge in detta. Denna utredning visar att käranden är den han/hon påstår och kan behövas i familjemål för att klargöra om domstolen är rätt forum (mer om Forum nedan) och om käranden har den familjerättsliga anknytning till svaranden som krävs för att kunna föra aktuell talan (se även Partsställning nedan). Om parten är ett underårigt barn företräds denne i regel av en vårdnadshavare, förmyndare eller möjligen en god man. Om en part försöker föra en talan som inte är laglig kan detta leda till avvisning (torde vara fallet om en icke-förälder ansöker om vårdnad om ett barn) eller en ogillande dom. Se RB 11:4, 33:1 st 2 p 1 och 42:5.
Markera om det för en juridisk person som kärande finns angivet organisationsnummer samt om det har givits in registreringsbevis/registerutdrag (från t.ex. Bolagsregistret, Infotorg, eller utländskt register) eller andra handlingar som utvisar existens och firmateckningsrätt (t.ex. stadgar, stämmo- eller styrelseprotokoll) för käranden. Käranden är i princip skyldig att ge in sådant till styrkande av dess existens samt firmateckningsrätt. Domstolen kan dock kontrollera mycket av detta via Infotorg, vilket vi i regel gör (bör aktbilageras, se nedan). Om olika uppgifter framgår av Infotorgs allmänna uppgifter och Bolagsverkets registreringsbevis (vilket kan hämtas elektroniskt via Infotorg) ska registreringsbeviset användas. Man kan förelägga parten att ge in dessa handlingar, men det tar vanligen bara onödig tid. Se RB 11:4 och 33:1 st 2 p 1.
En utländsk juridisk persons existens och firmateckning (samt även partsbehörighet och processbehörighet) torde bedömas enligt rätten i det land där associationen är registrerad, och synes sedan erkännas av den svenska rättsordningen. Upplysningsvis har många stater bolagsinformation tillgänglig via Internet, som kan hittas om man söker på firman, sätet, staten och/eller organisationsnumret eller motsvarande. Man kan i många fall utgå från att en ”director” eller annan dylik befattningshavare har behörighet att ensam företa rättshandlingar för associationen och att motta delgivning.
Om en utländsk juridisk persons svenska filial är part räcker det i allmänhet med registreringsbevis/registerutdrag för filialen, eftersom den är registrerad i särskild ordning i Bolagsregistret. I regel har en filial en VD som är firmatecknare. Man bör dock hålla i åtanke att det faktiskt är den utländska juridiska personen som är parten; filialen är bara den verksamhetsgren av parten som kommunikation sker med. (Att t.ex. en konkurs enligt EU:s insolvensförordning kan ha territoriell begränsning, så att i praktiken endast en filial försätts i konkurs, är en annan sak.) Om man benämner parten ”Deutchewerk GmbH svensk filial Tyska verkstadsprodukter” eller bara ”Deutchewerk GmbH” bör inte innebära någon skillnad i sak, och detsamma gäller i princip om man anger det utländska organisationsnumret eller den svenska filialens svenska organisationsnummer. Se lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
I vissa fall är verkställande direktör (VD) behörig att teckna en juridisk persons firma i en rättegång, men praxis verkar splittrad. Se RH 1995:87 (godtogs) jämförd med RH 2003:40 (godtogs ej).
Om käranden företräds av ombud ska fullmakt i original ges in. Fullmakten ska vara undertecknad av parten själv eller en behörig ställföreträdare/firmatecknare för parten. Inkommer inte fullmakt och ansökan heller inte är underskriven av käranden ska ansökan avvisas. Fullmakten kan återsändas till parten/ombudet på begäran, men vi ska då behålla en kopia med signerad anteckning att ”originalet har företetts/förevisats/visats upp”. Se RB 11 kap och 12:8–10.
Ombud behöver i regel inte förete fullmakt vid ansökan till Kronofogdemyndigheten, vilket gäller även vid summarisk process (ansökan om betalningsföreläggande och handräckning). Fullmakt måste dock ändå företes vid tingsrätten. Se 66 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning samt UB 2 kap 6 § 2 st.
En fullmakt gäller i regel till dess att den återkallas, även om parten t.ex. avlider (se RB 12:19). Dock upphör fullmakter att gälla om t.ex. ett bolag träder i likvidation, vilket även torde gälla rättegångsfullmakter (se NJA 2012 s. 328).
För ombud för staten, kommun och myndighet gäller särskilda regler. I många fall kan en tjänstemans påstående att han har behörighet att företräda myndigheten godtas. Se RB 12:11 och RH 1992:29.
Notera att i ärenden kan man underlåta att ta in ovan nämnda utredning. Skriftlig fullmakt måste företes endast om det behövs. Se 9 § 3 meningen och 47 § ÄL.
Om en ansökan görs av någon som inte är behörig att företräda parten så ska ansökan avvisas redan av den anledningen. Fitgers kommentar till RB 11:4 stadgar dock att ”den omständigheten att någon inte följer ett föreläggande att ge in en sådan bevisning som avses i paragrafen ger inte i sig grund för avvisning”. Detta kan dock enligt min mening inte tolkas på så sätt att domstolen är förhindrad att avvisa ansökan om den uppgivna ställföreträdaren/ombudet faktiskt inte är behörig. Uttalandet måste snarare ta sikte på t.ex. den situationen att en ställföreträdare faktiskt är behörig (vilken man kan se om man kontrollerar med Bolagsverket) men detta inte varit känt för domstolen (domstolen har uppenbarligen inte kontrollerat BV), och parten/stf:n sedan inte följt ett (möjligen onödigt) föreläggande att inkomma med behörighetshandlingar. Det måste i det läget vara fel att avvisa endast med hänvisning till att föreläggandet inte har följts. Domstolen bör i stället själv inhämta nödvändiga uppgifter från BV eller Infotorg.
Vad som sagts ovan om avvisning torde gälla även avseende utländska juridiska personer och associationer som inte är registrerade, men dylika kan leda till praktiska problem som får lösas från fall till fall. Det torde aldrig vara fel att avvisa en ansökan från en juridisk person som inte lyckas visa sin egen existens, men det är något besvärligare att avvisa en talan endast eftersom käranden/sökanden inte lyckas visa att svaranden/motparten existerar, eller ange dess ställföreträdare/delgivningsmottagare.
När tingsrätten gör registersökning eller på elektronisk väg beställer registrerings- eller personbevis avseende en part bör resultatet skrivas ut och aktbilageras. Flera sidors utdrag samt för flera parter kan buntas ihop till en aktbilaga, kallad t.ex. ”Registerutdrag”.
(De aktbilagor som är fullmakter, registreringsbevis och dylikt indexeras lämpligen längst ner till höger på åtgärdsbladet; se nedan om Handlingar av särskilt intresse, 5.3.)
(Se även Partsställning nedan beträffande partsbehörighet och processbehörighet.)
Som 2.2 men avseende svaranden. Det är dock än så länge upp till käranden att ge in utredning. Se RB 33:1 st 3.
Här kan nämnas att beträffande frågan om domstolens behörighet (främst domsrätt och/eller forum) är det i princip käranden som är skyldig att ge in relevant utredning. Beträffande svarandens firmateckningsrätt är det dock svaranden som är skyldig att ge in relevanta handlingar. Alltjämt gäller dock att domstolen kan kontrollera via Infotorg.
Stämningsansökan i tvistemål ska vara egenhändigt undertecknad av käranden eller dennes ombud. Motsvarande krav torde inte gälla för svaromål, och heller inte för inlagor i ärenden. Se RB 42:2 st 3, och 4–9 §§ ÄL jämförda med den bestämmelsen.
Om ett mål har överlämnats från Kronofogdemyndigheten ska de av sökanden/käranden ingivna handlingarna anses som stämningsansökan, och därför räcker det att antingen ansökan eller överlämnandeskriften är undertecknad i original. Fr.o.m. den 1 juli 2018 gäller dock inte kravet på underskrift alls, om ansökan getts in elektroniskt till KFM. Se 60 och 61 b §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Inlagor per fax och e-post kan i regel godtas, om avsändarens identitet inte framstår som osäker. Se RB 33:3 st 3 och 44 § st 3 ÄL.
Regler om svensk domstol över huvud taget är behörig är bl.a.:
Se avsnitt 3.2 beträffande vilka åtgärder tingsrätten vidtar vid problem med domsrätt.
*Se nedan för lathund avseende svensk domsrätt (eller inte) vid äktenskapsskillnad.
I familjemål och ärenden prövar domstolen ex officio om svensk domsrätt föreligger, och det kan vid denna prövning finnas anledning att förhålla sig kritisk till kärandens uppgifter. Domstolen har en viss utredningsskyldighet i denna fråga. Föreligger för närvarande inte svensk domsrätt ska ansökan avvisas. Se t.ex. Bryssel II art 17, RB 34 kap.
Det kan dock i vissa fall vara lämpligt att – även om domsrätten är tveksam – först utfärda stämning, låta svaranden yttra sig över domsrättsfrågan och därefter ta ställning. Notera att frågan om domsrätt i vissa fall kan vara helt eller delvis dispositiv! Se t.ex. Bryssel II art 12.3 och Bryssel I a art 25-26 (gamla 23–24).
Om svaranden är en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkrings-avtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare gäller särskilda domsrättsregler i Bryssel I a (och Lugano), ofta till svarandens fördel, och då ska ett särskilt info-blad skickas med stämningen. Bladet finns i Vera. I praktiken behöver detta blad endast bifogas om svaranden synes vara bosatt utomlands. Bryssel I a avsnitt 3-5 och art 26.
I vissa fall ska en domsrättsregel även tillämpas som en forumregel; se avsnitt 2.6.
Lathund: Domsrätt vid äktenskapsskillnad. Inledningsvis ska påpekas att Bryssel II gäller som svensk författning med företräde framför andra svenska författningar; Bryssel II ska alltså tillämpas även på makar och situationer som helt synes sakna anknytning till Sverige eller EU! Bryssel II art 94 (59 i gamla Bryssel II) medger dock att Sverige (och Finland) tillämpar NÄF (nordiska äktenskapsförordningen) före Bryssel II (nödvändiga förklaringar har avgivits av staterna). I sista hand tillämpas IÄL (1904 års lag). Således:
Regler om forum, dvs. vilket svensk domstol som är behörig, finns rörande bl.a. (*-märkta är exklusiva forumregler, se mer om det nedan):
Vissa domsrättsregler ska även tillämpas som forumregler, som då kan ”tränga ut” en annan nationell forumregel. I så fall ska alltså domsrättsregeln som pekar ut en viss domstol även tillämpas som om det vore den enda existerande forumregeln enligt svensk rätt. Därmed dock inte sagt att forumregeln med automatik ska tillämpas såsom exklusiv! Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 1 uppl, s 107.
Bl.a. följande fall påminner om vanliga tvistemål men ska på grund av särskilda regler inte handläggas av tingsrätt:
Rätt domstol pga. adress söks fram via postnummer på https://www.domstol.se/hitta-domstol
Lathund: Forum för juridiska personer med säte i Stockholms kommun. Se (den något svårlästa) lagen (2007:73) om tingsrätts behörighet i vissa fall.
Se avsnitt 3.2 beträffande vilka åtgärder tingsrätten vidtar vid problem med forum.
Om en exklusiv forumregel (ovan markerade med *, samt ytterligare angivna i RB 10:17) är tillämplig ska målet, om käranden samtycker, överlämnas till behörig domstol (inte nödvändigtvis en tingsrätt! dock oklart om specialdomstolar omfattas). Samtycker inte käranden ska ansökan avvisas. Att forumregler i ärenden alltid är exklusiva följer av RB 10:17 st 1 p 7. Se RB 10:17 och 10:20 a. Bestämmelsen gäller endast när ansökan kommer in till tingsrätten, således inte senare under handläggningen. Om en exklusiv forumregel missats men uppdagas senare kan dock, av rent pragmatiska skäl, överlämning ske till rätt domstol, men i så fall ska samtycke från en domare på den mottagande domstolen inhämtas och antecknas (se även RH 1997:94 som berör frågan).
Om en dispositiv forumregel gäller ska målet handläggas även om tingsrätten inte utpekas som behörig. Talan ska dock avvisas om svaranden i rätt tid (på dagen när!) gör en befogad foruminvändning. Se RB 34:2-3.
Tingsrätt som, med beaktande av de omständigheter käranden åberopat till stöd för tingsrättens behörighet, inte är behörig är förhindrad att meddela tredskodom eller annars avgöra målet om svaranden inte går i svaromål. Vid utevaro ska käromålet då avvisas. Se RB 10:18.
Om målet har överlämnats från KFM (pga bestridande eller återvinning) och det inte framgår av handlingarna att tingsrätten är behörig ska målet överlämnas till en tingsrätt som kan vara behörig. OBS att i dessa fall beaktas även forumregler som inte är exklusiva, att parternas inställning till överlämningen varken ska eller behöver inhämtas, samt att vi bara kan överlämna till annan tingsrätt (rimligen inkluderande särskilda domstolar vid tingsrätt såsom Mark- och miljödomstol eller Patent- och Marknadsdomstolen) eller Arbetsdomstolen (således inte till t.ex. hovrätt eller förvaltningsdomstol). Se 61 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, samt lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister. Vid en ansökan kring ett årsskifte kan följande sägas. Följande händelser kan tänkas ske olika år: ansökan vid KFM, delgivning av betalningsföreläggandet med svaranden, målet inkom till tingsrätten (pga. bestridande eller återvinning), tingsrätten förordnade om målets handläggning, samt första gången svaranden delges ett föreläggande från tingsrätten. Min bedömning är att RB 10:1, läst med 10:15, då gör att ”den 1 november föregående år” räknas från delgivning av betalningsföreläggandet vid KFM och ingen annan händelse (se RH 1984:145; Fitger dock av avvikande men oklar mening). Bestämmelsen (61 §) är avsedd att tillämpas endast när tingsrätten mottar målet. Det torde dock vara möjligt att överlämna målet även senare, således om tingsrätten felaktigt har börjat handlägga målet i stället för att överlämna det (se RH 1995:73 och RH 1997:94, särskilt hovrättspresidentens uttalande för egen del).
Min uppfattning är att tingsrätten kan och bör själv inhämta uppgift om relevant adress/säte (med lämplig informationstjänst), föra in utdraget i akten, och sedan grunda beslutet om överlämning på denna utredning. Se JK:s beslut 2015-09-24, dnr 3828-15-40, där JK uttalar att det i första hand är KFM:s fel att målet hamnat på fel domstol. Men skrivningarna utesluter inte att tingsrätten kunde ha utrett forumfrågan själv, liksom KFM kunnat; ”Alternativt kunde myndigheten [KFM] genom egen kontroll ha inhämtat uppgiften i fråga.” och ”Att tingsrätten inte utredde forumfrågan förrän svaranden gjorde en foruminvändning, kan under dessa förhållanden inte innebära att tingsrätten har brustit vid handläggningen på ett sådant sätt att det grundar skadeståndsskyldighet för staten.” Frågan bör också ställas i relation till att informationstjänster numera är allmänt tillgängliga vid domstol, att det sällan förekommer att part föreläggs om registreringsbevis eller personbevis, att starka effektivitetsskäl talar för att domstolen själv inhämtar dessa uppgifter, och att det främjar att mål hamnar vid rätt domstol från början vilket får antas vara syftet med 61 § BFL. Detta gäller i princip i alla mål, således även i mål som överlämnats från KFM. Det som talar för motsatt ståndpunkt är givetvis den rena legaliteten i ”framgår av handlingarna” i 61 § BFL, att det syftar till handlingarna i det skick akten inkommer till tingsrätten från KFM, men jag anser alltså likväl att starka ändamålsskäl talar för ovan angivna tillämpning.
Personer med skyddad personuppgift i folkbokföringen (dvs. sekretessmarkering enligt OSL 22:1, även kallad ”spärrmarkering”) kan vålla vissa problem då forum avgörs av dennes folkbokföring. I princip är det fortfarande personens folkbokföring som avgör rätt forum, trots att denna är hemlig. Stockholms tingsrätt är inte automatiskt rätt forum endast pga. en hemlig adress. Stockholms tingsrätt är dock behörig domstol om barnet har skyddad personuppgift om en fråga uppkommer om vårdnad, boende om umgänge (se FB 6:17 och NJA 2015 s 218). För att bedöma frågan i övriga fall har tingsrätten möjlighet att begära in uppgift även om en hemlig adress från Skatteverket, men om så bör ske, och vad tingsrätten därefter bör göra är omtvistat. Om målet överlämnas till rätt domstol (vid exklusiv forumregel, och möjligen även i övriga fall; se Fitger, som jag dock inte håller med) eller om motparten ges besked om vilken domstol som är behörig så röjs i praktiken den skyddades hemort, om än inte exakt adress. Men om talan avvisas utan anvisning om var talan rätteligen ska väckas så kränks någons rätt till en rättegång. Problemet får lösas från fall till fall. (Jag inväntar nu Svea hovrätts prövning i Ö 7561-18, där frågan är om en svarande med skyddad personuppgift i ett dispositivt tvistemål ska jämställas med att ha okänt hemvist, med de konsekvenser för tillämpliga regler om forum det må ha.) Se Fitgers kommentar till bl.a. RB 42:2. På SKV:s hemsida om skyddad personuppgift m.m. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/skyddadepersonuppgifter
Vid utredningar i familjemål (FB 6:19 st 3) då den ena föräldern eller barnet har skyddad personuppgift i folkbokföringen synes praxis vara att hela uppdraget bör ställas till soc i den ort där den andra föräldern, den som inte har skyddad personuppgift, är bosatt. Om det av någon anledning inte går får man samråda med någon soc som är villig (kanske där parterna tidigare har bott?), eller ställa uppdraget direkt till en extern utredare (sannolikt namngiven av den ”hemliga soc:en”). Utredarens namn får aldrig vara hemligt. Snabbyttranden (FB 6:20 st 2) torde kunna avges ”anonymt” av den soc där den dolda föräldern faktiskt bor, om det skulle behövas. Annars är det vanligt att den ”öppna soc:en” hör samtliga inblandade, båda föräldrarna och barnet, oavsett var dessa bor.
Snabbyttranden (FB 6:20 st 2) torde kunna avges ”anonymt” av den soc där den dolda föräldern faktiskt bor, om det skulle behövas. Annars är det vanligt att den ”öppna soc:en” hör samtliga inblandade, båda föräldrarna och barnet, oavsett var dessa bor.
Observera att handelsbolag (och kommanditbolag) inte har ett säte i forumreglernas mening, eftersom de inte har en styrelse som har ett säte. HB/KB måste endast i handelsregistret ange det län och den ort där huvudkontoret finns samt kontorets postadress, inget säte. I följd av detta är rätt forum enligt RB 10:1 st 3 alltid där förvaltningen föres, även om en postadress må leda någon annanstans. Att Bolagsverket i registret, vars uppgifter återges på bl.a. Infotorg, felaktigt anger att HB/KB har ”säte” (troligen i en önskan att ge samma information för alla associationsformer) gör inte saken bättre. I de flesta fall kan man dock utgå från att den registrerade adressen är var bolaget faktiskt för sin förvaltning, men ett registrerat säte bör bortses från. (Fenomenet ”styrelsens säte” ter sig f.ö. något ålderdomligt, och det torde inte möta några formella hinder att en association med styrelse registrerar ett säte som inte alls svarar mot var styrelsen faktiskt sammanträder eller var associationen faktiskt har sin verksamhet. Därav ses många bolag som ha säte i Stockholms län, Stockholms kommun.) Se 1 kap 1 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag och 4 § handelsregisterlagen (1974:157), jfr med 3 kap 1 § ABL.
Kort om forum vid ansökan om erkännande eller verkställbarhet (exekvatur) enligt Bryssel II-förordningen m.m. Reglerna är inte direkt lättillgängliga, men följande svenska författningar aktualiseras:
I vissa fall ansöker förvaltningsmyndigheter, t.ex. CSN eller Försäkringskassan, om stämning vid tingsrätt för att få t.ex. ett återkrav fastställt. Bakom en sådan talan ligger alltid ett myndighetsbeslut, men det enda sättet för myndigheten att få en exekutionstitel mot den enskilde är att väcka talan vid allmän domstol. Om den enskilde hade överklagat beslutet hade allmän förvaltningsdomstol genom dom prövat frågan, och en sådan dom utgjorde förut en exekutionstitel (se NJA 1991 s 363) men inte nu längre (NJA 2013 s 413, plenum). En förvaltningsrättsdom i frågan har, beklagligt nog, endast bevisverkan vid allmän domstol.
Om en ansökan vid närmare granskning och eftertanke rör något som över huvud taget inte kan handläggas vid tingsrätt, eller kanske inte ens av en domstol, bör övervägas att översända handlingarna till den myndighet som kan tänkas vara aktuell. Vid fara i dröjsmål bör telefonkontakt tas med den mottagande myndigheten och handlingar även faxas. Om sökanden dock vidhåller att ansökan ska handläggas vid tingsrätt kan prövas om det kan vara en tillåten fastställelsetalan, men om så inte är fallet ska ansökan avvisas. Se RB 10:17 st 1 p 1 och FL 4 § 3 st. Notera dock Fitgers kommentar till RB 10:20 a, vars uttalande att överlämning inte kan ske till en förvaltningsmyndighet enligt min mening inte bör hindra att FL:s regel om översändande av handlingar tillämpas.
Käranden är skyldig att ange adress och andra kontaktuppgifter till parterna. Det kan eventuellt bli aktuellt att avvisa en ansökan om komplettering trots föreläggande inte inkommer. Se RB 33 kap.
Om det i handlingarna framkommer flera adresser till en part får domstolen bedöma vilken adress som kan vara lämplig att använda för delgivning, eller om alla ska användas. Kontakt med käranden kan tas för att klargöra tveksamheter.
I familjemål finns möjlighet att, i målet, förordna en god man att tillvarata en bortavarande svarandes rätt i målet. (Motsvarande brist leder i övriga mål/ärenden vanligen till kungörelsedelgivning.) Se ÄktB 18:1 och FB 20:2
I vissa fall är kärandens möjlighet till framgång beroende av att talan väcks i rätt tid. Tingsrätten ska ex officio beakta att talan väcks i rätt tid bl.a. i följande fall:
Om ansökan om stämning i dessa fall inkommit för sent ska ansökan avvisas. Om det inte är uppenbart att talan väckts i rätt tid eller för sent kan man antingen förelägga käranden att inkomma med utredning eller utreda på egen hand t.ex. genom att begära in delgivningsbevis från bodelningsförrättaren/skiftesmannen. (Se nedan om bevisprövningen.) Det är möjligt att avvisa talan även sedan stämning utfärdats och svaromål inkommit; det kan förekomma att frågan klarnar först när svaranden uttryckligen yrkat avvisning.
I andra fall gäller förvisso liknande tidsfrister, men dessa beaktas endast på yrkande/åberopande av svaranden och leder i så fall i regel till att talan ogillas i stället för avvisas (se dock nedan). T.ex. gäller detta beträffande:
Dessa fall behöver alltså ingen särskild åtgärd av domstolen då ansökan kommer in utan frågan prövas materiellt som en del av saken. Detta till trots lyder lagtexten dessvärre ofta att ”rätten att väcka talan går förlorad” el.dyl.
Det finns dock situationer då tingsrätten först på invändning av svaranden ska avvisa en talan.
(Att tingsrätten ex officio kan ogilla en talan följer av RB 42:5.)
Frågan om när en frist börjar löpa får ibland avgöras genom en prövning av bevis, och i princip gäller vanlig fri bevisprövning. I vissa fall måste dock av rättssäkerhetsskäl regler om rättsmedelsfrister tillämpas formellt, i sådan mening att handlingar uttryckligen måste ha skickats till mottagaren för delgivning, och att denne kanske t.o.m. måste ha blivit formellt delgiven genom undertecknande av kvitto, av stämningsman el.dyl. Detta hade tidigare främst betydelse då tredskodomar och utslag skulle delges svaranden och återvinningsfristen löpte från delgivning, men principen kan fortfarande tänkas gälla vid klander av bodelning, arvskifte o.dyl. Se NJA 1979 s 481, NJA 1981 s 988 och NJA 1982 s. 188 (formell tillämpning vid delgivning av TR, vilket möjligen bör tillämpas analogt beträffande mottagande av bodelning och arvskifte), samt RH 1999:99 (fri bevisprövning vid delgivning av testamente).
En klanderfrist gäller i regel även svaranden/genkäranden, som alltså måste framställa sina yrkanden inom den tid som gäller för denne; se NJA 2008 s. 740 beträffande klander av bodelning.
När tingsrätten är överprövande (eller prövande) instans av annan myndighets beslut (se exempel vid 2.1) ska den myndigheten avgöra om ett överklagande (eller begäran om prövning) inkommit i rätt tid. Tingsrätten torde vara bunden av myndighetens beslut i den frågan.
Huvudregeln är att ett tvistemål har en kärande som ansöker om stämning mot en svarande, medan ett ärende har en sökande som ansöker om något mot en motpart. Partsställningen fixeras i princip när stämning utfärdas och torde därefter inte kunna ändras. Möjligen kan man vara mer flexibel i ett ärende. Se även möjligheten till partsbyte i RB 13:7. Om det i ett inledande skede framgår att partsställningen är felaktig bör tingsrätten se till att den korrigeras. Om käranden vidhåller en talan som, enligt tingsrättens uppfattning, riktas mot fel part kan detta leda till att talan avvisas (t.ex. kan ingen annan än en av makarna klandra en bodelning, och en klandertalan kan inte riktas mot bodelningsförrättare) eller ogillas (t.ex. leder en befogad invändning om att svaranden inte är rätt gäldenär i förhållande till den kärande borgenären till att talan ska ogillas).
Då ett mål överlämnats till tingsrätten från KFM torde partsställningen därigenom redan vara fixerad. Eventuella problem torde alltså inte kunna lösas formlöst utan talan får avvisas eller ogillas om käranden inte återkallar. Se dock möjligheten till partsbyte i RB 13:7.
Om svaranden har ansökt om återvinning av ett utslag eller en tredskodom ska parts-ställningen inte ändras; käranden är fortfarande kärande, svaranden är fortfarande svarande, även om svaranden just nu kan uppfattas som sökande. (Om svaranden/återvinningssökanden återkallar sin ansökan om återvinning ska målet i regel dock avskrivas med erinran om att utslaget/tredskodomen står fast, i vart fall om så sker ganska snart efter ansökan om återvinning. Om det sker senare kan svaranden ses som att ha medgivit talan.) Om återvinning, se RB 44:9–10 och 52–54 §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
En part som saknar partsbehörighet kan inte uppträda som part i rättegång. En ansökan från eller mot en sådan part ska avvisas, om det inte går att ”lysa igenom” och t.ex. anse att en talan mot ett enkelt bolag rätteligen avser bolagsmännen om dessa är kända. En part som i och för sig har partsbehörighet men saknar processbehörighet kan vålla särskilda problem (t.ex. en juridisk person som helt saknar ställföreträdare och ännu inte har tvångslikviderats). Om bristen inte går att avhjälpa kan en sådan brist medföra att ansökan ska avvisas, men om delgivning kan ske på annat sätt än med en fysisk person torde detta inte vara något problem. Se t.ex. Ekelöf Rättegång II men framför allt Fitger om RB 11:2.
En utländsk juridisk persons existens, partsbehörighet och processbehörighet (samt även firmateckning) torde bedömas enligt rätten i det land där associationen är registrerad, och synes sedan erkännas av den svenska rättsordningen. Om svaranden är utländsk uppkommer i regel även frågor om domsrätt (se avsnitt 2.5) och hur delgivningen ska hanteras (inom EU gäller t.ex. Delgivningsförordningen, nr 1393/2007). Om käranden är utländsk kan svaranden i vissa fall yrka att käranden ska förpliktas att ställa säkerhet för rättegångskostnader, se lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader och bl.a. NJA 2017 s. 857 rörande förfarandet.
Om en talan avser flera kärande och/eller flera svarande kan målet i formell mening vara flera mål som formlöst har kumulerats med stöd av RB 14 kap. Se även övriga bestämmelser om kumulation. Se RB 14 kap.
Se även avsnitt 2.1 för en diskussion om när ett mål ska vara flera mål eller vice versa, med eller utan kumulation, och när därför en eller flera ansökningsavgifter ska betalas.
Om det på någon sida föreligger nödvändig processgemenskap kan det vara lämpligt att fästa kärandens (eller möjligen svarandens) uppmärksamhet vid detta. Det synes inte finnas något generellt svar på om en eventuell brist i detta avseende ska leda till avvisning eller en ogillande dom. Se Fitger RB 14:8 med vidare hänvisningar.
Särskilda regler finns om partssuccession. Se RB 13:7.
Om en part avlider bör dennes dödsbo få möjlighet att inträda i processen. Om den avlidne var svarande torde RB 13:7 st 3 möjliggöra för käranden att tvinga in dödsboet i rättegången. Om den svarande avled innan talan väcktes bör dödsboet alltid vara rätt ansvarssubjekt; en avliden person kan i sig inte vara part i rättegång. Dödsbon företräds i regel av dess delägare, eller en boutredningsman om sådan är förordnad. Se Fitgers kommentar till RB 13:7, och beträffande ställföreträdare för dödsbo, ÄB särskilt 18:1 a. Här avses alltså personens dödsbo till skillnad från dödsboets delägare. Se dock nedan beträffande avliden person och klander av t.ex. bodelning!
Beträffande en part i konkurs gäller följande. Parten i konkurs är i processuellt hänseende ett separat subjekt skilt från partens konkursbo. Parten i konkurs företräder i princip fortfarande sig själv (även om denne, om det är en fysisk person, inte förfogar över annan egendom än sitt benificium). Partens tillgångar står i och med konkursen under förvaltning av en konkursförvaltare som företräder konkursboet. Om en ansökan rör en kärande eller svarande i konkurs måste klargöras om det är parten i konkurs eller konkursboet som avses. En talan rörande egendom (med detta menas i regel inte penningmedel) som hör till konkursboet kan enbart föras mot konkursboet; om en sådan talan vidhålls mot subjektet i konkurs ska talan avvisas. En borgenär som har en fordran på en gäldenär i konkurs kan antingen bevaka denna fordran i konkursen eller föra en talan vid tingsrätt mot gäldenären i konkurs eller mot konkursboet; en sådan talan mot gäldenären i konkurs ska alltså inte avvisas (avvakta HD i Ö 1743-10!). Se lagkommentaren till 3:9 KonkL och NJA 2011 s. 306.
Om en part försätts i konkurs under målets handläggning ska konkursförvaltaren underrättas. I många fall saknas det anledning för käranden att driva en process mot en svarande som försatts i konkurs. Se 3:9 KonkL.
Om konkursen för en juridisk person som är part avslutas utan överskott och den juridiska personen därigenom upplösts så kan den i regel inte längre vara part i rättegång. Talan ska då i regel avvisas. Se NJA 1999 s 237.
Vid talan om återvinning i konkurs är i regel konkursboet, företrätt av konkursförvaltaren, kärande. I vissa fall kan en borgenär i konkursen föra en återvinningstalan för konkursboets räkning, men borgenären är likväl kärande i målet och svarar bl.a. såsom kärande för rättegångskostnader (till skillnad från om denne skulle behandlas som ställföreträdare för konkursboet). Svarande är det subjekt som påstås ha tillgodogjort sig betalningen el.dyl. Se 4:19 KonkL.
Beträffande familjemål gäller följande.
Beträffande klander av bodelning väcker den missnöjda maken/sambon talan mot den andra maken/sambon. Parterna ska kallas kärande och svarande, således inte klagande och motpart eller något annat.
Beträffande klander av arvskifte väcker den missnöjda dödsbodelägaren/förmånstagaren talan mot samtliga övriga dödsbodelägare/förmånstagare. Talan måste väckas mot samtliga övriga berörda (se Wallins kommentar till ÄB 23:5) och tingsrätten bör leda käranden och målet i den riktningen. Om käranden vidhåller att talan enbart ska väckas mot vissa av de övriga berörda kan tingsrätten möjligen bortse från detta och ange samtliga övriga som svarande i alla fall, eller så får talan avvisas. Parterna ska kallas kärande och svarande, således inte klagande och motpart eller något annat. Observera att det kan hända att en eller flera av svarandena instämmer i kärandens talan och att tvisten i det fallet i praktiken är mellan å ena sidan käranden och dennes sympatiserande svarande och å andra sidan svaranden som faktiskt bestrider.
Vid klander av bodelning, och troligen arvskifte, då den ena maken/sambon är avliden är det i stället dennes dödsbodelägare, inte dennes dödsbo, som är rätt part. ÄktB 17:8 och 9:5 samt RH 1996:131.
Beträffande ogiltighet av testamente så väcker den missnöjda dödsbodelägaren/förmånstagaren talan mot valfritt antal av övriga dödsbodelägare/förmånstagare. Tvisten och domens rättskraft gäller dock enbart i förhållande till de som stämts in i målet. Parterna ska kallas kärande och svarande, således inte klagande och motpart eller något annat. De ogiltighetsgrunder som anges i 13 kap ÄB måste göras gällande genom klander av testamente. En sådan talan måste väckas inom viss tid (se 2.8 ovan), men gäller endast då arvinge gör gällande sådan ogiltighet. ÄB 13 kap och 14:5 samt Walins kommentar (Norstedts/Zeteo).
Talan om förklaring att överlåtelse av viss egendom utan den andra makens/sambons samtycke är ogiltig är en tvist mellan maken/sambon som inte givit sitt samtycke (kärande) och köparen/mottagaren av egendomen (svarande). Se kommentaren till ÄktB 7:9 och 25 § SamboL.
Beträffande vissa associationsrättsliga mål gäller följande:
En skadeståndstalan mot staten ska i vissa fall riktas mot staten genom Justitiekanslern, i andra fall mot staten genom Kammarkollegiet eller myndigheten som utfört den påstått felaktiga åtgärden. Se förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.
Brister i partsställningen kan vara antingen ett rättegångshinder eller en fråga som ska prövas i sak. Om käranden väckt talan mot fel ansvarssubjekt eller om käranden inte äger den fordran som talan rör (”saklegitimation” eller ”talerätt” i en mening; jfr nedan), så är detta något som ska prövas i sak (NJA 2010 s. 643 och NJA 2011 s. 306). Ett eventuellt yrkande om avvisning från svaranden på sådan grund ska avslås. I andra fall är frågan ett rättegångshinder, t.ex. vid klander av bodelning (RH 1996:131, som rörde situationen då en make avlidit) eller då käranden väcker talan om fullgörelse till tredje man; ”saklegitimation” eller ”talerätt” i en annan mening än ovan (NJA 1984 s 215). Dylika rättegångshinder torde alltid beaktas ex officio av domstolen.
En stämningsansökan måste innehålla ett preciserat yrkande om fastställelse eller fullgörelse. Se RB 13 och 42 kap, Fitgers kommentar samt tillämplig praxis och doktrin.
Några vanliga frågor:
Yrkat belopp ska preciseras i svenska kronor eller Euro (eller???). Vid krav i andra valutor bör anges i domslutet att betalning kan erläggas även i svenska kronor enligt den för betalningsdagen gällande växelkursen (se t.ex. NJA 1986 s 712).
Ränta kan vara avtalad. Borgenären har dock alltid rätt till ränta enligt räntelagen. Var noggrann vid kontroll särskilt av datum för ränta. I juridisk mening kan det vara en skillnad mellan ”fr.o.m.” och ”från”. (Vid ”fr.o.m.” och ”t.o.m.” ska även det angivna datumet räknas med, medan vid ”från” och ”till” ska beräkning börja först dagen efter respektive sluta dagen före.) Se räntelagen (1975:635).
Upplupen ränta – per dagen för ansökan eller någon annan senare tidpunkt – måste anges av sökanden vid ansökan till KFM, se 3 § förordning (1991:1339) om betalningsföreläggande och handräckning. Upplupen ränta behöver dock inte anges vid tingsrätten och kan därför bortses från; det blir ju ingen skillnad i sak.
Om det påstås att fordran inte är förfallen till betalning gäller i korthet följande. Om käranden själv anför att fordran ännu inte är förfallen till betalning måste tingsrätten pröva om talan ska tillåtas enligt RB 13:1, annars ska talan avvisas. Om käranden menar att fordran är förfallen men svaranden bestrider det ska frågan dock prövas som en del av saken; om tingsrätten slutligen finner att fordran inte är förfallen till betalning ska käromålet därför ogillas, eventuellt med skrivningen att ”käromålet för närvarande inte kan bifallas”. Se RB 13:1 och Fitgers kommentar.
Ett fastställelseyrkande måste avse ett tillräckligt preciserat rättsförhållande mellan parterna. Yrkandet får inte avse ett rent sakförhållande (t.ex. att en viss skada/besvär har samband med en viss olycka) eller en ren rättsfråga (t.ex. huruvida ersättning för förmögenhetsskada kan utgå vid för lång handläggningstid enligt EKMR art 6), utan en rättsföljd måste knytas till frågan (t.ex. skadeståndsskyldighet). Ett exempel på ett tillåtet fastställelseyrkande i en tvist om försäkringsersättning ser ut som följer: ”Anna Andersson yrkar att tingsrätten fastställer att Folksam är skyldigt att utge trafikförsäkringsersättning till henne för den personskada, i form av domningar och stelhet i nacken, hon lidit på grund av trafikolycka i Örebro den 11 september 2001.” Av yrkandet framgår således:
Ett yrkande som i och för sig är tillåtet kan dock vara olämpligt av t.ex. processekonomiska skäl. Ett otillåtet fastställelseyrkande ska avvisas. Man bör undvika att utfärda stämning på ett otillåtet eller olämpligt fastställelseyrkande. Se Fitger RB 13:2 m.m.
EJ KLAR: Förbudstalan vid vite kan vålla särskilda problem. Se Fitgers kommentar till RB 13:1 eller 13:2? Se även Ekelöf.
Om förbudstalan och annan fullgörelsetalan vid vite, särskilt om tillåtlighet och att vite inte ens behöver yrkas. Se t.ex. Fitgers kommentar till RB 13 kap, avsnittet ”De olika kategorierna av talan” i inledningen med vidare hänvisning till NJA 1981 s. 1129, och Westberg, Domstols officialprövning, år 1988, s. 432. Se även Ekelöf.
Vid yrkanden om mellandom eller fråga till Högsta domstolen (”hissen”) är temat/frågan snarlikt ett fastställelseyrkande, men kan avse även rena rättsfrågor. Se RB 17:5 och 56:13–15, Fitger m.m.
Om käranden har särskild förmånsrätt i viss egendom kan denne – i samma mål jämte yrkandet att svaranden ska förpliktas att betala fordran eller i ett separat mål – yrka att betalning ska utgå ur den egendomen. Detta har främst exekutionsrättslig betydelse och påverkar i normalfallet inte tingsrättens handläggning. Om fordran är grundad ska ett yrkande om betalningsförpliktelse bifallas, och om kärandens säkerhet är grundad ska även ett yrkande om att betalning ska utgå ur säkerheten bifallas. Om yrkandet att ersättning ska utgå ur viss egendom framställs mot annan än gäldenären, t.ex. vid tredjemanspant, är även denne svarande i målet. Se 4 kap 27 § utsökningsbalken och även 2 § 2 st lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
I vissa fall kan en talan föras av en kärandepart i eget namn men för någon annans räkning, t.ex. en talan av en aktieägare att en styrelseledamot ska utge skadestånd till aktiebolaget (se om Partställningen, 2.9 in fine) eller, i ett mål om äktenskapsskillnad eller vårdnad om barn, att den ena föräldern yrkar att den andra föräldern ska utge underhållsbidrag till parternas barn. I underhållsfallet är det dock i regel inte avgörande om yrkandet framställs till förmån för föräldern eller barnet, så länge det inte finns ett motsatsförhållande dem emellan.
Rättegångskostnader ersätts enligt RB 18 kap, särskilt 18:8 (allmänt) eller 18:8 a (FT‑mål); minns dock 18:8 a st 6 som kan ge käranden rätt till ersättning för handläggningen vid KFM med andra belopp (300 kr ansökningsavgift, 380 kr eget arbete/ombud, kostnad för registreringsbevis). (Anm: Ombudskostnaden hos KFM höjdes 2014.) Notera att käranden i T‑mål har rätt till ränta enligt 6 § räntelagen på rättegångskostnaden även utan yrkande (se RB 18:8 st 2 och 18:14 st 1 p 2). Om käranden framställer ett yrkande som synes ogrundat kan man påpeka det. Observera att ersättning i FT-mål inte kan utgå för ”allmänt handläggningsarbete” såsom upprättande av inlagor, utan endast för angivna rättsliga rådgivning (18:8 a 2 st 1 p) och då målet inleddes vid KFM och sedan avgörs vid tingsrätt genom tredskodom (7 st). Se hänvisningar till omfattande praxis via lagen.nu och Zeteo-kommentaren till RB. Se RB 18 kap och 48 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, samt även SvJT 2013 s. 150 (kostnader i FT-mål), https://svjt.se/svjt/2013/150, och SvJT 2016 s. 62 (KFM-kostnader i nytt FT-mål), http://svjt.se/svjt/2016/62
Ersättning för inkassokostnad (180 kr), påminnelseavgift (60 kr), upprättande av amorteringsplan (170 kr) och förseningsersättning mellan näringsidkare/offentligt organ (450 kr; notera 5 § 2 st!) är inte rättegångskostnader utan regleras i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader. Borgenären kan även få ränta på dessa kostnader (RH 2010:18).
Äldre rätt: Ersättning för inkassokostnad (160 kr), påminnelseavgift (50 kr) och upprättande av amorteringsplan (160 kr) är inte rättegångskostnader utan regleras i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader, och nu gällande belopp framgår av förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader. Borgenären kan även få ränta på dessa kostnader (RH 2010:18).
Familjemål och ärenden kan ha särskilda regler för rättegångskostnader. Se t.ex. 32 § ÄL, FB 3:11, 6:22, 7:19 och 21:13, även RB 18:2.
Uppräkning sker enligt lag av vissa periodiskt utbetalade belopp, t.ex. underhållsbidrag (enligt lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag) och livräntor (enligt lagen (1977:268) om uppräkning av yrkesskadelivräntor m.m., eller???).
Vid särskilda yrkanden måste kontrolleras om dessa kan handläggas i målet eller om det ska handläggas som ett särskilt mål eller ärende (detta gäller särskilt i mål med familjerättslig anknytning). Se nedan avsnitt 2.13 om Måltyp. Säkerhetsåtgärder (t.ex. kvarstad) regleras i RB 15 kap och 26 § ÄL.
Se även Kvittning och avräkning (5.5).
Regler om ändring av talan, dvs. när och om ett nytt yrkande får framställas eller ett befintligt yrkande får justeras, finns i RB 13:3. I direktstämda mål finns goda möjligheter för käranden att framställa nya yrkanden som stöder sig på samma eller väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet. I mål som överlämnats från KFM på grund av att svaranden där bestritt kravet gäller detsamma. I mål som överlämnats sedan utslag meddelats och svaranden ansökt om återvinning är regeln den motsatta, med hänsyn till principen om reformatio in pejus. Detsamma gäller vid återvinning av en tredskodom. Käranden kan i dessa fall inte framställa ytterligare yrkanden i målet, och eftersom grunden redan är föremål för en rättegång torde det pga. litispendens eller rättskraft föreligga hinder att väcka en ny talan avseende yrkandena. Se NJA 1991 s 453, NJA 1989 s 47 och NJA 1982 s 95.
En stämningsansökan måste innehålla en klar redogörelse för de omständigheter som käranden grundar sitt krav på. Se RB 13 och 42 kap, Fitgers kommentar samt tillämplig praxis och doktrin.
Kort teoretisk redogörelse för grunden:
Kärandens ansökan om stämning ska – förutom bl.a. ett bestämt yrkande – innehålla en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet (RB 42:2). Grunden för talan är således de rättsligt relevanta faktiska omständigheter som är av omedelbar betydelse för utgången i målet (konkreta rättsfakta).
Svaranden ska i sitt svaromål – förutom bl.a. en inställning i sak – ange grunden för sitt bestridande med yttrande rörande de omständigheter som käranden grundar sin talan på, samt ange de omständigheter som svaranden vill anföra (RB 42:7). Svaranden ska således ange om de konkreta rättsfakta och bevisfakta (se nedan) som käranden åberopar bestrids eller vitsordas. Om svaranden åberopar andra konkreta rättsfakta och bevisfakta ska de anges.
Även omständigheter som inte är av omedelbar betydelse för utgången kan föras in i målet av parterna (bevisfakta, även kallade hjälpfakta). Bevisfakta är av medelbar/indirekt betydelse i målet då de ger stöd för en parts påstående att ett visst konkret rättsfaktum föreligger eller inte föreligger. Andra omständigheter, t.ex. en allmän bakgrund till parternas kontakter, kan anges men faller i regel utanför vad rätten kommer att pröva. Sådana omständigheter redovisas lämpligen separat från konkreta rättsfakta och bevisfakta.
Under den fortsatta förberedelsen ska parterna var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över (dvs. i vart fall ange om omständigheten bestrids eller vitsordas) vad motparten anfört (RB 42:8).
Domstolen kan i ett dispositivt tvistemål grunda sitt avgörande endast på de konkreta rättsfakta en part åberopat (RB 17:3). Bevisfakta måste inte åberopas men de måste föras in i målet av en part (RB 17:2). De rättsregler (abstrakta rättsfakta, i brottmål kallade rekvisit) som aktualiseras i målet behöver varken åberopas eller bevisas (RB 35:2). Det kan dock vara lämpligt att parterna uppger vilka rättsregler de stöder sin talan på samt argumenterar för sin tolkning av dessa.
Omständigheter (konkreta rättsfakta eller bevisfakta) som åberopas sent i processen kan i vissa fall prekluderas och kommer då inte att beaktas (se t.ex. RB 42:15 a och 43:10).
Några vanliga frågor:
???
En stämningsansökan ska innehålla uppgift om de bevis som åberopas, och dessa handlingar bör även bifogas. I praktiken medges dock käranden, formlöst, nästan alltid anstånd med att ange bevisuppgift. Det är dock lämpligt att käranden ger in relevanta handlingar så att processen förs framåt, vilket kan påpekas. RB 42 kap.
Se även avsnitt 4.7 om bevis och bevisuppgifter.
Kontrollera om det är ett mål eller ett ärende. De allra flesta tvister är mål vilka avgöras genom dom. I tveksamma fall kan detta framgå av att en lagbestämmelse hänvisar till tvisten som en ”talan” eller att rätten ska ”förklara” eller ”förplikta” något. Ärenden avgörs genom slutligt beslut (som inte har någon rättskraft, se bl.a. NJA 2007 s 7). Ärenden kan inledas på fler sätt än genom ansökan, t.ex. anmälan, överklagande eller upptagande ex officio. Se t.ex. angående vårdnad, FB 6:8 a (mål) jämförd med 6:9 (ärende), samt frågor rörande sambors bostad, 22 och 31 §§ SamboL (kvarsittanderätt i mål om övertagande av bostad) jämförd med 28 § SamboL (ärende om kvarsittanderätt då bostaden är samboegendom).
Det finns även något som kallas rättegångsbalksärenden, vilket är ärenden som regleras i första hand direkt av rättegångsbalken (t.ex. undanröjande av ordningsbot eller strafföreläggande enligt RB 59:6–10, och ansökan om kvarstad utan att ansökan om stämning samtidigt görs enligt RB 15 kap). ÄL fyller dock ut i den mån särskilda regler i RB inte finns. Sådana ärenden ska registreras som B eller T i Vera och ska ha en motsvarande färg på akten. Se 3 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol; efter RB 6 kap.
Ett mål kan vara antingen dispositivt eller indispositivt. Den avgörande skillnaden är att parterna är fria att träffa förlikning i saken i ett dispositivt mål men inte i ett indispositivt mål. Mål om familjerättsligt underhållsbidrag är dock dispositiva mål, men om sådana yrkanden handläggs i ett indispositivt mål så behandlas målet i dess helhet som ett indispositivt mål så länge det finns delar av målet som är indispositiva.
Vissa yrkanden kan tas upp i ett familjemål, vanligen utan formell stämning. Se t.ex.:
Ett yrkande som faller utanför ovan angivna måste i princip handläggas i ett nytt mål, antagligen genom ny ansökan om stämning. Förutsättningar för kumulation eller i vart fall samordning av målen kan dock finnas.
Notera särskilt följande yrkanden vilka inte kan handläggas i ett familjemål utan måste handläggas i annan ordning, vanligen i ett separat ärende:
Olika frågor enligt olika regler som alla handläggs som domstolsärenden måste i princip handläggas i separata ärenden (med en ansökningsavgift per ärende). Det är dock i många fall lämpligt att handläggningen av sådana ärenden samordnas, men det måste noteras att regler om forum och domförhet inte alltid överensstämmer. Det finns vidare inget hinder mot att en sökande t.ex. ansöker om verkställbarhetsförklaring (exekvatur) av ett utländskt familje-rättsligt avgörande vid samma tidpunkt som en ansökan om verkställighet görs. Verkställigheten är beroende av att det utländska avgörandet först förklaras verkställbart, men det är en fråga som prövas i sak i verkställighetsärendet varför det inte är ett rättegångshinder att exekvatur-ärendet ännu inte är avgjort eller lagakraftvunnet då ansökan om verkställighet görs eller ärendet prövas.
Se även avsnitt 2.1 för en diskussion om när ett mål ska vara flera mål eller vice versa, med eller utan kumulation, och när därför en eller flera ansökningsavgifter ska betalas.
Ett dispositivt tvistemål ska handläggas som ett förenklat tvistemål (FT-mål) då värdet inte överstiger ett halvt prisbasbelopp beräknat på visst sätt. Notera bl.a. att ett kvittningsyrkande (och givetvis även en genstämning) ska beaktas då värdet beräknas. Det kan i många fall vara svårt att bedöma om ett anfört motkrav på t.ex. prisavdrag är ett ”äkta kvittningsyrkande” (vars värde ska beaktas) eller endast en avräkning som en del av ett bestridande av yrkat belopp (som inte ska beaktas). Jag har som tumregel att om motkravet egentligen bara är ett bestridande av de delbelopp eller omständigheter som käranden anfört, eller om huvudfordran i sig inte är vad som diskuteras utan endast de omständigheter som svaranden åberopar (t.ex. fel i vara), så är det inte fråga om ett sådant kvittningsyrkande vars värde bör påverka om målet är ett FT-mål. Tingsrättens beslut om ett mål ska vara ett T‑mål eller ett FT‑mål kan få överklagas särskilt. Se RB 1:3 d och 49:4. Yrkande om handräckning rörande tillträde till bostad utesluter inte att målet ska vara ett FT-mål, se tingsrättens mål FT 10357-08 och FT 15895-09, Svea hovrätts beslut i Ö 6747-08 och Ö 10324-09.
Jfr även Forum (2.6), Partsställning (2.9) och Yrkande (2.10), ovan.
Se tingsrättens arbetsordning (på intranätet – Ledning – Arbetsordning). Läs den noga i vart fall en gång.
Om ett mål ska omfördelas till en annan avdelning sker detta genom samråd mellan chefsrådmän eller (enligt överenskommelse mellan chefsrådmännen i september 2009) beredningsjurister.
Vissa rättegångshinder ska i och för sig beaktas ex officio av domstolen, men aktualiseras i regel först när en part påtalar dess existens, främst res judicata och lis pendens. Se RB 13:6, 17:11 samt 34 kap i allmänhet.
Vissa typer av tvister medför en skyldighet för domstolen att vid något tillfälle underrätta en annan myndighet om att tvisten pågår, att ett beslut fattats, el.dyl. Här följer några sådana situationer (delvis hämtade från DV:s Expedieringshandbok):
Här kan även hänvisas till den i stort sett alltjämt aktuella lathunden i ”Allmänna domstolars anmälningsskyldighet”, av Amanda Spaner och Klara Kittel, ”Till minnet av Södra Roslags tingsrätt”, s 490-504.